Denna artikel har varit införd i DYK #12/01 2004/05 |
Text och foto: Jesper Kjøller |
| Every breath you take... – kolla morsan: inga bubblor! |
| Ligger nöjesdykningens framtid i den halvslutna rebreathern? Eller är tekniken fortfarande bara för speciellt nyfikna entusiaster? Jag föresatte mig att undersöka saken och begav mig till Hurghada för att gå PADI-specialkursen Dolphin SCR – Semi Closed Rebreather. |
| |
Rebreathern – ”återandaren” – är ingen ny uppfinning. Den har faktiskt
funnits till mycket längre än våra öppna luftsystem. Cousteau & Co
testade sina primitiva prototyper till ”aqualungan” först 1943. Då hade
rebreathers med ren syrgas varit i aktivt bruk i åtskilliga år.
Likafullt tenderar vi att se slutna och halvslutna system som ett nytt
fenomen. Det beror på att vi under det senaste decenniet har fått
enklare apparater i handeln – speciellt anpassade för nöjesdykarnas
behov. Just en sådan apparat åkte jag till Röda Havet för att lära mig
dyka med. Det var Drägers halvslutna rebreather Dolphin.
Min instruktör hos Emperor Divers i Hurghada heter Björn. Trots sitt
skandinaviskt klingade namn är han till min stora överraskning ...
belgare! Kanske beundrade hans föräldrar de legendariska
Wimbledonfinalerna vid mitten av 70-talet? Björn har en militär
bakgrund som attackdykare i det belgiska försvaret. Därför har han
omfattande erfarenhet av rebreathers. Han besitter också den rätta
kombinationen av lugn, allvar och noggrannhet med detaljer. Jag har
tidigare mött liknande bland danska ”grodmän”. Alla hans erfarenheter
från militärtiden tillför kursen en hel del extra. Inget tvivel kan
råda om saken. Jag är i goda händer.
Enligt regelboken Visserligen
har jag andra utbildningar i teknisk dykning bakom mig. Dessutom har
jag läst på grundligt hemma. Ändå beslutar vi att genomföra kursen från
grunden. Dels har vi gott om tid – dels ska jag ju testa själva kursen.
Vi tar alltihop strikt enligt regelboken.
PADI brukar alltid begränsa teorin på sina specialkurser till det
absolut nödvändiga. Ändå finns det inga genvägar förbi en grundlig
förståelse av principerna bakom SCR. Alltså handlar det om formler och
massor av sifferexercis med miniräknare, ekvationer och tabeller.
Hurghada är varmt i september. Men luftkonditioneringen är effektiv och
det finns kall läsk i automaten så det går an.
Teorin gäller bland annat de grundläggande skillnaderna mellan vanlig
luftapparat (OC – open cirquit), halvsluten rebreather (SCR –
semi-closed rebreather) respektive helsluten rebreather (CCR – closed
cirquit rebreather). Dräger Dolphin är en halvsluten apparat. Principen
är tillräckligt enkel för att de flesta normalhändiga faktiskt skulle
kunna bygga sin egen SCR. En rebreather återanvänder utandningsluften i
stället för att släppa ut den i vattnet. I en utandning med luft finns
det nämligen kvar cirka två tredjedelar av syret i inandningsluften. Du
kan gott andas in den igen ett par gånger. Du måste bara ta bort
koldioxiden ur utandningsluften. Det går att göra på kemisk väg.
Bland fördelarna med en rebreather är en kraftig minskning av
bubblorna. Därmed minskar också oväsendet i vattnet. Dessutom blir
gasförbrukningen oberoende av djupet. Du får långa bottentider med
mycket litet gasförråd. Inte minst vid dykning i kalla vatten är det en
fördel att inandningsgasen är varm och fuktig. Öppna luftsystem
levererar ju däremot kall och torr gas. Gasuppvärmningen beror på två
saker. Dels återandas du dina egna utandningar. Dels produceras
ytterligare värme vid den kemiska reaktionen i gasreningsprocessen.
Rebreathern begränsar eller eliminerar alltså två av de viktigaste
faktorer som kan leda till tryckfallssjuka: vätskebrist och nedkylning.
SCR versus CCR Teorin
fortsätter med en genomgång av Dolphin-apparatens tekniska uppbyggnad.
Gasen sipprar långsamt ut ur flaskan genom den valda dysan och in i
andningssäcken. Där cirkulerar gasen mellan säck och lungor i ett
(nästan) slutet kretslopp. På vägen blir den renad i en dosa med
granulerad kalk (”scrubber”). Där tas koldioxiden bort.
Dykaren förbrukar ju en del syre. Därför strömmar ny gas in i
kretsloppet via en konstantflödesventil. Efterhand kommer systemet att
ha ett överskott av gas. Det släpps ut genom en övertrycksventil.
Därför strömmar det ständigt ut lite bubblor ur en halvsluten
rebreather. Men gasflödet är konstant och påverkas inte av dykarens
andningsrytm. Därför kan man enkelt beräkna hur länge gasförrådet
räcker. Och djupet har ingen betydelse.
Avgörande skillnaden mellan SCR och CCR är att en SCR-apparat inte
kräver någon elektronik. Därför är den enkel och närmast idiotsäker.
SCR använder en och samma nitroxblandning under hela dyket.
Elektroniken i en CCR blandar fortlöpande och dynamiskt den optimala
gasblandningen under dykets lopp. CCR använder nämligen två gasflaskor.
Den ena innehåller ren syrgas. Den andra innehåller en ”diluent” – en
gas att ”späda ut” syret med. Trimix kan användas som diluent vid
dykning på stora djup. Sammantaget är CCR effektivare men mera
komplicerat. SCR kan användas inom gränserna för nöjesdykning. CCR
anses däremot vara renodlad teknisk dykning.
Nitroxblandningen som sipprar in i andningssäcken på min Dolphin
begränsar mitt maximala dykdjup (MOD). Å andra sidan kan man utan
vidare klämma ut två timmars dyktid ur en fyralitersflaska. Dessutom
beräknar man dyket som vilket annat nitroxdyk som helst i tabeller och
på dykdator.
Sista delen av teorilektionerna kommer sifferexercisen på allvar upp på
menyn. Miniräknarna glöder. Några av formlerna är jag redan väl
förtrogen med från nitroxdykningen. Alltså är det inga nyheter med att
räkna fram EAD (Equivalent Air Depth) och MOD (Maximum Operational
Depth). Men det är också viktigt att beräkna den faktiska
nitroxblandningen i gasen. Och gasförbrukningen.
Bassäng Under ett välsignat
skuggande skärmtak vid hotellets pool börjar vi montera ihop våra
apparater. Det hela blir lite av ett pussel. Men Dräger har märkt alla
bitar med pilar och färgkoder. Snabbt blir det en vana att överblicka
vad som ska sättas ihop med vad och i vilken ordningsföljd. Noggrannhet
och systemtänkande är nyckelorden.
Merparten av tiden för förberedelser går egentligen varken till att
montera ihop apparaten eller att packa andningskalken. Mest tid tar den
efterföljande testen. Det är nämligen så här: minsta lilla felfunktion
eller läcka kan senare leda till allvarliga problem. Det finns bara ett
enda sätt att bli säker: kolla och testa. Vareviga gång.
Andningskretsloppets täthet testas genom att man placerar en blyvikt på
den uppblåsta andningssäcken. En hål eller en läckande anslutning
avslöjas genom att vikten börjar sacka efter ett par minuter. Ett annat
test går ut på att suga andningssäcken helt tom och sedan stänga
bitmunstycket. Även på så vis avslöjas en otäthet. Då kan systemet inte
behålla det undertryck som skapats.
Slutliga testen är att kontrollera dysan. Den är ett munstycke som
doserar gasen till andningskretsloppet. Viktigt är att gasflödet ligger
inom ganska snäva gränser. I praktiken är det flödet som bestämmer
syre- och kvävehalten i den gas som dykaren andas. Dysans
genomströmning avgör alltså vilken nitroxblandning det blir i själva
andningssäcken. Det vill man ju helst veta alldeles exakt. Man kan få
en syremätare som tillbehör. Den mäter fortlöpande syrgashalten i
andningskretsen under hela dyket. Sådan lyx var våra apparater inte
utrustade med. Mätaren ger extra säkerhet – men den får inte ersätta
testningen före dyket.
Mer raffinerade testmetoder finns i form av flödesmätare. Enklast är
ändå att använda den långa gula plastpåsen som levereras med varje ny
Dolphin. Man mäter helt enkelt hur många sekunder den valda dysan
behöver för att fylla påsen.
Slätrakad Med alla tester
avklarade är det dags att bli blöt. Bassängdyket ska först och främst
utrota dåliga vanor från OC-rutinerna och ersätta dem med nya goda
SCR-rutiner.
Vi står i den varma poolen och genomför de slutliga kontrollerna.
Övriga hotellgäster samlas runt oss för att se vad vi håller på med. Vi
lägger oss ner. Omedelbart upplever jag tystnaden. Sådan stillhet är
omöjlig att åstadkomma med öppet system. Inga bubblor. Bara det svaga
suset av mina egna andetag i slangarna som passerar tätt intill mina
öron.
Många beskriver sitt första dyk med rebreather som att börja om ända
från början. Med öppet system kan man finjustera avvägningen med
luftinnehållet i lungorna. Det går inte med rebreather. Utandningarna
hamnar ju i andningssäcken. Den sammanlagda volymen hos säck och lungor
är konstant. Fyllda eller tömda lungor har alltså ingen inverkan på
avvägningen. Den är till hundra procent beroende av hur dykaren
finlirar med västen. Det gäller att finna den perfekta jämvikten i
vattnet. Då är det i gengäld möjligt att ligga fullständigt stilla. En
helt fantastisk känsla. Och ganska praktisk för
undervattensfotografering.
Nästa ovana jag ska göra mig av med är tendensen att andas ut genom
näsan. Med öppet system är det inget problem. Tvärtom hjälper det till
med att både tryckutjämna masken och fnysa ut skvalpvatten. Med
rebreather innebär varje fnysning att gas går till spillo. Dessutom
ödelägger det avvägningen. Man kommer snabbt underfund med att
tättslutande mask och slätrakad överläpp är fullständigt oumbärliga vid
rebreatherdykning...
Välbefinnande Nästa timme
används till träning. På många sätt påminner övningsmomenten om dem man
nöter in på grundkurser. Avvägning, masktömning, simning utan mask,
byte till kompisens alternativa luftkälla och byte till egen ”bailout”
– man har alltid med sig en ”pony bottle” med separat regulator som
reserv. Inget av momenten vållar några egentliga problem. Men det blir
mycket att tänka på. För det första är det viktigt att stänga
rebreatherns munstycke innan man tar ut det ur munnen. Det får aldrig
komma vatten i andningssäcken. Skvalpvatten fördärvar kalkpatronens
effektivitet. För det andra måste man tänka på att masktömning rubbar
avvägningen. Då blåser man ju ut gas genom näsan. Därför måste man
fylla på motsvarande luftvolym i västen. Annars sjunker man som en
gråsten mot bottnen.
Ljudet ger viktiga signaler om hur apparaten mår. Jag lär mig snabbt
att lyssna efter tecken på läckor eller felfunktioner. Ett svagt
väsande ljud avslöjar att färsk nitrox hela tiden strömmar in i
systemet. Ett betryggande friskhetstecken är att känna andningssäcken
pressa mot ryggen när man andas ut. Att dyka med en Dolphin ger en
närmast organisk förnimmelse av välbefinnande. Nästan som att andas på
land.
Avvägningstekniken är nu någorlunda intrimmad. Vi vet också att det
blir ännu enklare när vi kommer ut på djupare vatten. Övningarna är
genomförda och vi avslutar bassängdyken. Nu återstår det omfattande
arbetet med att montera isär och rengöra apparaten. Andningssäcken kan
annars bli rena rama bakteriehärden i den varma och fuktiga miljön där.
Det är av yttersta vikt att hålla minutiös hygien – speciellt på
hyrutrustningar... Allt plockas isär, desinficeras och hängs upp på
tork enligt alla konstens regler.
Dagen avslutas med en repetition av teorin och en genomgång av dagens
erfarenheter. Märkligt nog är det inget skriftligt teoriprov. Det hade
annars varit logiskt att få en genomkörare på alla formler och
beräkningar i ett examensprov.
Hörselsinnet Efter avklarad
teori och bassängträning är det nu äntligen dags för det första dyket i
öppet vatten. Båtfärden till dykplatsen tar en timme. Normalt skulle vi
ha ägnat den timmen åt att snacka lite med besättningen och sett oss
omkring på den nya båten. Det här är annorlunda. Rebreatherdykning
kräver åtskilligt mera förberedelser än vanlig luftdykning med öppet
system. En vanlig dykapparat kan göras klar för dykning på ett par
minuter. Här måste vi nu analysera gas, föra nitroxjournaler, fylla på
färsk kalk i scrubberpatronen och montera ihop apparaten. Sedan ska
allt testas, kollas och checkas från topp till tå... Därtill kommer
hela dykplanläggningen med beräkning av maxdjup, gränser för
direktuppstigning, gränser för syrepartialtryck och –exponering och så
vidare. Så här första gången tar det naturligtvis längre tid. Men även
med rutin på göromålen tar det gott och väl en timme.
Vi låter de andra dykarna hoppa i vattnet först. Vi behöver lite lugn
och ro för de slutliga förberedelserna. Vi står på dykplattformen och
är klara att hoppa i. Apparaten känns lätt och kompakt på ryggen.
Sammanlagda mängden bly överskrider det jag normalt behöver för
rödahavsdyk i 5-millimeters hel våtdräkt. Merparten av blyet sitter i
fickor på apparaten – i första hand på motsatta sidan av min treliters
”bail-out”-flaska i stål.
På första dyket väljer jag att låta kameran ligga kvar ombord. Jag vill
koncentrera mig på den nya dyktekniken – och de nya erfarenheterna. Vi
simmar snabbt ner till 30 meter. Det är vårt planerade maxdjup på
premiärdyket. Det är också på sådana djup som Dolphin-apparaten riktigt
kommer till sin rätt. Kombinationen av den lilla gasflaskan och den av
djupet oberoende gasförbrukningen gör att dykningen liksom känns
förädlad.
Dykkänslan är sällsam. Andningsgasen är varm och fuktig. Apparaten är
helt tyst. Först har jag lite krångel med avvägningen. Jag måste också
anstränga mig för att inte fnysa ut gas genom näsan. Så småningom
börjar allt fungera. Jag njuter av upplevelsen i fulla drag. Tystnaden
innebär bland annat att jag får bättre chans att använda hörseln. Jag
lyssnar på det svaga men betryggande väsandet från delfinen på min
rygg. Men jag hör också hur papegojfiskarna knaprar hungrigt på
korallerna. Sedan uppmärksammar jag vågskvalpet från ytan – och
oväsendet från de andra dykarna. De som dyker på luft i öppet system...
Närkontakt Naturligtvis ser jag
en uppsjö av fina fotomotiv på dyket – just när kamerorna för en gångs
skull inte finns med. Så är det alltid. Närkontakt med fiskar ska ju
vara en av fördelarna med rebreather. Men jag får inget intryck av att
jag kommer närmare havsabborrar, vimpelfiskar och napoleonfiskar än
förr. Kanske det bara beror på att allt djurliv i Hurghada redan har
vant sig vid dykare? Ger djuren själva sjutton i om det bubblar om oss
eller inte? Nära-inpå-effekten ska nog visa sig den dag jag simmar rätt
in i en flock delfiner eller ett stim hammarhajar...
Efter dyket uppskattar jag det faktum att apparaten direkt är klar för
nästa dyk. Jag har fortfarande kvar 100 bar i flaskan. Kalken i
scrubbern räcker till ytterligare flera timmars dyktid. Å andra sidan
måste jag nu förbereda kamerorna för andradyket. Det går alltså inte
att omedelbart bara sticka ner i vattnet igen.
Första dyket klarades av nästan utan problem. Ändå är det ett par saker
som behöver justeras. Mest av bekvämlighetsskäl. Jag kom underfund med
att vinkeln på andningsslangarna måste vara perfekt inställd. Minsta
felinställning gör att slangarna drar obehagligt i mungiporna. Och ännu
värre: då riskerar man att det kommer in vatten i slangarna. Sörplandet
är otrevligt när man andas.
Jag behövde bara ett par dyk för att bli vän med apparaten. Sedan
behövde jag inte tänka speciellt mycket på dyktekniken. Jag kunde
koncentrera mig helt på att fotografera. Vid närmare eftertanke var den
nya avvägningstekniken inte uteslutande till fördel för mig som
undervattensfotograf. Jag saknade ofta de nödvändiga finjusteringar av
avvägningen man kan göra med lungorna i öppet system. Fotografer har
bägge händerna upptagna med att ställa in kameran. Då är det faktiskt
mycket praktiskt att kunna stiga eller sjunka lite enbart med hjälp av
andningen. Det kräver en hel del tillvänjning att klara sig utan den
möjligheten.
Been there, done that? Har jag
alltså blivit helfrälst som rebreatherdykare? Har jag vänt öppna system
ryggen för alltid? Kommer ingen att någonsin kunna ertappa mig med en
flaska komprimerad luft på ryggen? En veckas dykningar med Dolphin bjöd
på angenäma upplevelser. Inget tvivel råder om det. Ekonomiskt är
apparaten ungefär lika dyr som den utrustning den ersätter –
avvägningsväst, regulator, instrument och flaska av hygglig kvalitet.
De ekonomiska aspekterna avskräcker mig inte. Däremot allt pyssel med
att ställa i ordning och sköta och vårda utrustningen. Jag har ju
dessutom mina kameror. Där ska det bytas film och smörjas o-ringar i
tid och otid. Utan kamerorna kanske skulle jag vara mera öppen för att
ta det definitiva klivet över till en Dolphin. Flera av mina
icke-fotograferande dykkompisar har gjort det. Men bara att göra
kamerorna i ordning tar minst en halvtimme. Då känns det skönt att bara
kunna smäcka fast regulatorn på en flaska och hoppa i vattnet. Bubblor
eller ej.
Röda Havet var ett härligt ställe att gå den här kursen på. Men
rebreathern kommer kanske riktigt till sin rätt i Skandinavien. Här har
vi verkligen nytta av den varma luften. Tänker du gå kursen på en
dykresa? Då är det läge på att läsa in teoridelen och eventuellt göra
bassängdyken hemma. Bara så kan tiden på resmålet utnyttjas effektivt.
Själva kursen är inte en av de populäraste på PADI-programmet. Därför
är tillgången på kursmaterial ytterst begränsad. Varken lärobok, video,
DVD eller skriftligt prov. Sådant ställer höga krav på instruktören –
både för att göra kursen levande och att tillföra moment ur sin egen
erfarenhet. Jag vill därför rekommendera alla som planerar att ta ett
rebreather-certifikat: kontrollera att instruktören kan mera än sådant
som står i böckerna. Inträdeskraven till kursen är 15 års ålder, PADI
Advanced Open Water (eller motsvarande) samt PADI Enriched Air Diver
(eller motsvarande). NAUI har en motsvarande kurs där förkraven är 18
år, nitrox-certifikat samt 50 dyk varav 20 med nitrox.
För ett par år sedan förutspådde många rebreathern en lysande framtid.
Det blev inte riktigt så. Fortfarande är det ganska tunnsått med sådana
apparater. Men är du på jakt efter nya spännande upplevelser? Har du
aptit på att lära dig mer? Då finns här en given möjlighet för
variation och nya utmaningar. Du kan ju alltid återvända till de gamla
goda bullrande luftflaskorna och lämna bubbelridåer efter dig i
vattnet.
En dag kanske jag får chansen att simma in i ett stim hammarhajar vid
Elphinstone eller Brothers med en rebreather på ryggen. Då ska jag inte
tjafsa ett enda knyst...
|
| |
SCR – fördelar
+ möjlighet att komma närmare inpå skygga djur
+ gasförbrukningen är oberoende av djupet
+ en utmaning att pröva något nytt
+ varm och fuktig andningsgas
+ perfekt avvägning oberoende av andningen
+ lång dyktid på små flaskor
+ lägre vikt
+ lätt och ”naturlig” andning
SCR – nackdelar
- kräver mera disciplin och noggrannhet än öppet system
- begränsad tillgänglighet på andningskalk och gas (ex. 50 % nitrox)
- svår att resa långt med
- dyrare
- tidskrävande och omfattande förberedelser och skötsel
- inte lika idiotsäker som öppna system
- inte lika effektiv som helslutna system
|
| |
| |
|
|
|
| |
Vi suger ur all gas för en sista koll att systemet håller tätt. |
| |
Många upplever det allra första dyket som att börja om från början igen. Framför allt när det gäller justering av avvägningen är det stor skillnad mot det man är van vid. |
| |
Det finns inga genvägar förbi en grundlig förståelse av principerna bakom SCR. Alltså handlar det om formler och massor av sifferexercis. |
| |
En stor del av förberedelsearbetet består av diverse testrutiner. Här kontrolleras dysans flow rate genom att mäta hur många sekunder det tar att fylla den gula säcken. |
| |
Så är vi klara att köra.
Två flaskor 50 % nitrox, två bail out-flaskor och en dunk DiveSorp-scrubber.
|
|
